2007-05-01

Fotografiet och samtidskonsten

I söndags var det så dags för det första av två samtal att äga rum i jubileumsloungen. Ett samtal som under ovanstående allt annat än snäva rubrik hade de öppna frågorna om historieskrivning och makt som utgångspunkt. Inbjudna att delta i samtalet var Maria Lantz, Lars Vilks, Katarina Nitsch och Fredrik Gunve. Den lösa formuleringen var tänkt att öppna upp för olika positioneringar av de fyra deltagarna och deras olika ingångar till ämnet styrdes upp av vår moderator Fredrik Svensk. Någon upplevde samtalet som med nödvändighet spretigt och någon annan uppskattade bredden i antalet frågeställningar som berördes under de två timmarna. Själv var jag mest nöjd över att så många faktiskt dök upp på konsthallen för att lyssna på debatten trots att det var vackert väder och långhelg. Att det dessutom inte bara var en tvångskommenderad vänkrets, utan snarare en intresserad publik utifrån som dök upp, blev för mig åter ett tecken på att det idag inte räcker med att producera konst, man måste också tala om den. Kanske kan det ibland till och med kännas som om vi gör konst för att kunna tala om den. Eftersom detta samtal också är en del av verket i just det avseendet, var det en lättnad att deltagarna tog sig an uppgiften med entusiasm och att det fanns en uppmärksam åhörarskara. Det material som dokumenterades kommer att finnas tillgängligt i sin helhet så småningom. Tills vidare nöjer jag mig med att visa min personliga höjdpunkt.

Imorgon är det dags för samtal nummer två: Bild, fotografi och forskning, som mer kommer att fokusera på fotografiets roll som metod och undersökningsområde.

2007-04-25


Klicka på bilden för att komma till ett panorama av den färdiga loungen. Kräver QuickTime och kan ta en liten stund att ladda.
Utställningen

Visst borde jag lagt upp utställningsbilden redan i söndags och alla mingelbilder från en storslagen vernissagefest. På en annan blogg beskrevs den som ’’att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp.’’ musikenligtjerry.blogspot.com. Jag är dock ingen van bloggskribent och sov i 14 timmar. På måndagen gjordes dock en fantastisk panoramabild av Petter Baggeryd på YFO och min vän Mateusz Pozar. För det är jag mycket tacksam och jag lägger upp en med nödvändighet förminskad version av den här till påsyn. För mingelbilder hänvisar jag så länge till www.monocultured.com.

För mig återstod under tisdagen prövningen med att också bli examinerad på det här arbetet, en konstig sak. Opponenterna som ansatte mig och mina tre medutställare på magisterprogrammet under hela gårdagen var Niclas Östlind, intendent Liljevalchs Konsthall och Henrik Andersson, konstnär och curator. För mig är den här typen av samtal omkring vad man haft för intentioner alltid förknippade med en viss nervositet, dels inför själva framträdandet men också av oro för att jag inte ska kunna redogöra för mina ståndpunkter på ett tydligt sätt utan att vara för aggressiv och utan att vara för vek. Stressen inför stundens allvar gör underliga saker med talförmågan. Den första frågan, om varför jag vill betrakta jubileumsloungen som ett verk i sig och inte en curatorisk uppgift var väntad men gjorde mig ändå osäker. Det är ju, precis som frågeställaren antydde, en flytande gräns med en liknande dagordning. Jag försökte igen redogöra för hur jag ser på skillnaden mellan de två uppdragen. Att jag som curator hade gått tillväga på ett annat sätt än vad som nu blivit resultatet. Att utställningen som verk betraktad blir mer av en installation med lånat material och att jag som konstnär har friheten att betrakta hela arbetet som en delar av verket; det första brevet, valet att arbeta i grupp, samtalen, den tillfälliga scenen, urvalsprocessen, våra många olika ställningstaganden och det dokumenterande efterarbetet. En process som nu efter öppningen av utställningen känns alltmer betydelsefull att ta ställning till presentationen av. Att sitta i ett samtal som gårdagens är en anspänning men för mig också en oerhört betydelsefull möjlighet att få synpunkter på det man gör. Våra opponenter var också väl förberedda och det var en njutning att lyssna på deras reflektioner omkring alla de fyra arbeten som nu presenteras i konsthallen. För övrigt blev jag rekommenderad godkänd.

Idag är det konstnärssamtal på konsthallen klockan 18 – 19.30. Mina klasskamrater och jag har fått tillfälle att tala om våra arbeten på plats. Det ska bli trevligt. Hoppas att många kommer och ställer frågor.

2007-04-20

Äntligen klara

Alla verken är på plats. Många var de som hjälpte till i slutskedet och ett tag kändes det verkligen som om tiden inte skulle räcka till men det gjorde den. Maskeringstejpen är bortplockad, någon snedhet har justerats och lamporna lyser. Jag tror att det blev bra, det såg verkligen fint ut när vi gick därifrån. Vi är alla ganska trötta men också nöjda.

Rummet vi har byggt är inte bara en utställning. Det är också tänkt som en mötesplats, en tillfällig scen med sina egna referenser. Vi har lånat bitarna och ställt dem på plats, skapat förutsättningar för ett samtal eller en minnesbild. Inte förrän imorgon när vi öppnar dörrarna vet vi hur det blev men jag har en god känsla. Därför ska jag gå och lägga vinet på kylning.

2007-04-18

Det byggs och målas

Det vita rummet börjar anta en ny form. I två dagar har vi byggt och målat från morgon till kväll med ovärderlig hjälp från våra fina vänner. Andreas pappa Ingemar kom ner från Skövde och hjälpte oss att få tapeten på plats, ett mycket pyssligt arbete på ett kanske inte helt plant underlag. Idag har flera av bilderna äntligen kunnat hängas upp och det börjar se fint ut. Någon har dessvärre fallit ifrån på deltagarlistan i allra sista minuten men ett par nya har kommit till istället. Guldlister har spikats upp, panel har slätats till och emballage har äntligen kunnat plockas av och stuvas undan. Även i mina klasskamraters angränsande rum hörs förnöjda små tillrop av tillfredställelse och våra namn har plottrats upp skrämmande stort nere i konstmuseets foajé. Det har på det hela taget varit en bra dag även om det är massor kvar att göra. Jag är nöjd och stolt över ett arbete som inte hade kunnat genomföras utan mina lojala medarbetare och de vänner som funnits på plats i två dygn för att outtröttligt hugga i där det behövs. Inte desto mindre börjar jag känna mig mycket nervös inför lördagens öppning. Rummet börjar bli precis som vi har tänkt oss, men när man stannar i en rörelse kan man inte låta bli att tänka på att alla kanske inte ser det. Jag vill att alla som kommer ska tycka att det blev fantastiskt.

2007-04-14

Verken har anlänt

Idag var den bästa dagen. I den entusiasmerande inledningsfasen av varje arbete är allt visioner och även spekulationer om hur man skulle kunna gå tillväga för att genomföra den idé man fått och som just då alltid känns ny och briljant. Den fasen av en arbetsprocess är alltid ganska medryckande och man griper tag i sin självpåtagna uppgift med en slags egensinnig dumhet. Detta utan att tänka på vad som skulle kunna fungera eller var problemen skulle kunna uppstå. Sedan kommer det andra ikapp. Små problem mer än stora gör att man lite grand tappar den där första, mer okomplicerade drivkraften. Att arbeta med en utställning blir ju mer tiden lider mer och mer ett ganska tungt slit med en hel del motstånd. Man börjar överge vad det var som man egentligen ville göra och längtar bara efter att bli klar så man kan få sova och glömma alltihop.

Det är tidspressen, som hur väl man än planerar ändå alltid hinner ifatt en, prestationsångesten över att det inte ska bli så bra som man först tänkt och oron över att det kanske inte ens var så bra tänkt överhuvudtaget. Det är också de rent praktiska fadäserna; teknik som sviker, ekonomi som inte finns, regler som man måste förhålla sig till, lösningar man inte ser.

I arbetet med jubileumsloungen var dagarna när jag samlade tre vänner omkring mig och lade fram ett förslag idel samtal, agiterande och intensiva samtal, om hur man tar sin plats, tar sig rätten att berätta en historia och om hur den makten också är ett ansvar. Vi talade om vem som har rätten att skriva in sig under en rubrik, vem som får uttrycka sig i konstens rum och om man kan göra det utan att först ha blivit utpekad och given ett slags mandat. Ur det växte en idé fram om hur vi ville att vår jubileumslounge skulle se ut och vem som skulle kunna få bli representerad i ett sådant sammanhang och framförallt om hur man skulle gå tillväga för att en sådan diskussion skulle bli synlig i själva processen. Sedan började arbetet med att få det att hända. När vi hade kommit så långt att arbetsprover strömmade in kändes det som om vi hade det roligaste uppdraget i världen. Allteftersom de alltför korta veckorna gick och sömnbrist, stress och oro brutit ner oss en smula satt vi så i en situation där minsta motstånd resulterade i nervös otålighet och misstro. Den senaste veckan har dessutom allt vi talade om kommit mer i skymundan än tidigare, blivit bortknuffat av mer akuta samtal om reella problem. Sponsorer som dragit sig ur, möbler som plötsligt inte finns att tillgå, något som var klart men som inte längre gäller och så oron, den ständiga oron, över allting. Något som varit betydligt mer påtagligt än vad jag tidigare varit med om eftersom det faktiskt är andras verk som vi har fått förtroendet att förvalta över. Visserligen med förbehållet att vi skulle ha fria händer eftersom vi ville underordna det vår idé om att göra det till ett verk i sig, men när man förlorat överblicken och därmed även övertygelsen man hade från början om huruvida det ens är möjligt, kändes det åliggandet plötsligt inte alls lika angenämt. Så vände det igen.

Det lyckorus jag hamnade i när en efter en kom vandrandes i solskenet mot konsthallen med sina bilder under armen sitter fortfarande i. Att stå där och se budbilarna komma körandes på uppfarten med små och stora omsorgsfullt inpackade paket och betrakta mina vänner bära in virke, tapetrullar, färg och redskap i en strid ström var mycket tillfredställande, kanske till och med fabulöst. Till och med nya möbler har blivit utlovade, kanske helt andra än de vi från början hade tänkt oss, men möbler.

Nu är det bara det roliga kvar. Problemen vi haft och som igår hotade hela vår ansats, känns nu, långt efter midnatt efter en lång arbetsdag, snarare omöjliga att inte finna lösningar på. Insikten om att det i varje paket finns lika mycket tankekraft, möda och vilja till att förmedla något som vi har lagt ner, oavsett om man varit verksam länge eller just har börjat, är väldigt helande. Under kvällens samtal med varandra har vi också börjat komma ihåg vad det var vi ville göra.

2007-04-05

Tidsramen krymper

Det är allt för mycket som borde varit gjort igår och alltför många som borde ha kontaktats i förra veckan. Trots det känns det som om vi börjar få kontroll över vad vi håller på med och att varje hinder kommer att kunna forceras. Under ett sista möte inför utställningen med personalen på konsthallen dubbelkollade vi alla punkter på vårt schema och fick lugnande besked om att hängningen kommer att gå lysande. Vi har oroat oss en hel del över hur allting ska hinna komma på plats rent fysiskt och vi har den senaste tiden haft svårt att föra några samtal med varandra utan att någon plötsligt utbrister, ’’Har du skickat mailet till…’’,’’ Har vi koll på vem som ska göra …’’ eller ’’Har någon tänkt på…’’ Efter ett sådant utspel blir det ofta en stum tystnad i gruppen under några minuter varpå alla tar upp sina telefoner och börjar ringa. Därför kändes det bra med detta sista avstämningsmöte. Stödet vi fått från konsthallen och intresset för att finna lösningar på små och lite större problem har varit enastående och vi känner oss allt tryggare i förvissningen om att allt kommer att gå bra.

Veckan i övrigt har till stor del gått åt till att få ordning på den budget som ideligen spricker och jämföra den med vår storslagna vision om ett fantastiskt rum. En bild som jag och Hanna enträget försöker förmedla till våra sponsorer. Igår fattade vi tillsammans med Engelska tapetmagasinet beslut om att satsa på en guldgul tapet med medaljonger som kommer att stå sig fint mot golvet och vi letar nu efter en färg som kan komplettera den och ett par bekväma sittgrupper. Vi har till slut också hittat våra fem stora mattor som ska hämtas upp i Borås.

Under tiden sitter Pär kvar på gården med sin laptop fastklistrad under fingrarna och mobilen i örat och Andreas bygger om och ändrar små detaljer i vårt virtuella rum samt ritar upp och snickrar ihop vår fasta inredning i skolans källare.

2007-03-27

Helheten klarnar

Alla dem som skickat in ansökningar till jubileumsloungen har nu kontaktats. Det har tagit betydligt större tid i anspråk än jag kunde föreställa mig men har också varit mycket mer givande än jag trodde i ett inledningsskede. Genom de, ibland omfattande, ibland något kortare korrespondenser som blivit följden av utskicket har vi kunnat bilda oss en god uppfattning om de flesta av deltagarnas produktioner och sättet de ser på sitt arbete. Det har i några fall blivit uppenbart att vi fattat felaktiga beslut och vi har då blivit tvungna att ompröva dem. Stressen och nervositeten, den alltmer påtagliga respekten för någon annans sätt att se på sitt arbete krockade på ett obekvämt sätt med min övertygelse om att ingenting äger en självklar autonomi utanför sitt sammanhang. Att det alltid och utan undantag finns något att inordna sig under och att den tanken inte är särskilt kontroversiell, i alla fall inte förrän någon hävdar motsatsen. Jag antar att varje utställningssammanhang bör ge utrymme för den typen av egensinnighet så att vi konstutövare kan fortsätta att tro på betydelsen i det vi gör, vilket naturligtvis gäller även för loungen i sin helhet som varande ett verk i sig. Den inordnar sig lydigt under sitt sammanhang utan att vi kan göra mycket åt det. Därför samlade vi oss och konstaterade lättat att det sättet vi valt att arbeta på tillåter den flexibiliteten utan att äventyra vår ursprungliga förutsättning. Egentligen förstår jag inte varför vi började betvivla det alls.

Den största drivkraften just nu är tveklöst att så gott som alla jag varit i kontakt med ställer sig så positiva deltagandet trots att många fått sina produktioner beskurna eller fått förfrågan om helt andra verk än de sökt in med. Detta försätter oss alla i ett tillstånd där ingen arbetsbörda känns för tung även om tidens otillräcklighet verkligen börjar ge sig till känna. Det börjar efter en kort stunds utmattning och några oförutsedda bakslag åter kännas som en mycket angenäm arbetsuppgift att göra en jubileumslounge för Högskolan för Fotografi.

2007-03-16

Att disponera en yta

Det var utifrån tidigare redovisade samtal som vi började titta på de inkomna ansökningarna. Arbetshypotesen har varit att se på materialet med utgångspunkten att finna en lösning på hur vi skulle kunna få plats med så mycket som möjligt i konsthallen, kanske allt. Vad som skulle passa tillsammans med vad och hur man skulle kunna använda bitarna som byggstenar i en större helhet. Detta motsade inte heller möjligheterna att bygga upp utställningen enligt de lösa antaganden vi skissat upp vid det här arbetets början.

Vi vill bygga en lounge med karaktären av en klassisk salong. Ett rum med tydliga inslag av hotellobby och som låter foajén flytta in i stora hallen. Lobbyn är mer än salongen ett rum som man passerar igenom, en tillfällig väntplats med både privata och offentliga förtecken. Inviterande och på samma gång exkluderande. Åtminstone en vägg, antagligen långsidan mot bakdörren, tänker vi oss tapetserad. Detta för att få en genomtänkt opersonlig rumskaraktär och förändra hallens vithet från konsthall till något annat. Eftersom beslutet att arbeta utifrån en demokratisk tanke om mångfald var fattat, blev det redan i ett initialt skede viktigt att inte göra en traditionell fotoutställning med bara bilder på vägg. Ganska omgående bestämde vi oss därför också för att bygga en lång bardisk och inreda hallen med mindre sittgrupper och dämpande mattor, för att sedan återknyta till konstscenen och göra en tät salongshängning.

Vi tänker oss att använda det inkomna materialet utifrån de förutsättningar som rummet sätter och få det att underordna sig en design. Detta förutsatt att de som medverkar tillåter det. Jag har denna veckan ägnat större delen av tiden åt att skriva mail till alla er som sökt med en hänvisning till den här sidan och med en ambition att sätta mig in i vart och ett arbete och få det att fungera tillsammans med det andra. Det återstår fortfarande en hel del brev att skriva men jag hoppas att få ut alla innan helgen. Bakom mig har jag i omgångar haft de delar av min arbetsgrupp som för tillfället varit lediga från att ringa efter sponsring, informera press, göra affisch eller bygga snygga 3-d skisser för att förbereda slutplaneringen av hängningen i början av nästa vecka. Vi har fört långa samtal om, som det känns, varje arbete, bläddrat i de tjocka pärmarna och försökt märka upp lapparna efter intrikata system med olika färgpennor.

Vi har blivit osams, hatat varandra, tagit orimliga ställningstagande och kommit överens.

2007-03-09

Urvalsprocessen

Arbetet med att titta igenom och sammanställa ansökningsmaterialet har tagit en dryg vecka i anspråk. Innan vi satte oss ned för att titta på vad vi hade fått in hade vi en lång diskussion om hur vi skulle gå till väga, en fråga som vi också tog med oss in till olika handledningsmöten på skolan. Den mest sympatiska lösningen och den som också ligger närmast vår syn på det här projektet är att låta dem som faktiskt varit villiga att låna ut ett verk utan att riktigt ha koll på vad som ska hända med det, faktiskt också få en representation. Jag vet att det har funnits en del oro kring vad som skall hända med arbetena och även betänkligheter omkring sviterna av att inte bli utvald. Att trots det faktiskt vara beredd att lämna ifrån sig sitt material till oss för något som har upplevts som en bedömning är storslaget.

Även om den tanken har funnits med mig från början valde jag trots det att använda mig av en lös formulering i det utskickade brevet, en som tydde på att ett urval skulle ske. Konstvärlden är trots att den ofta hävdar motsatsen en exkluderande verksamhet. Att tillrättalägga och sätta samman ett material och bli granskad är intimt förknippat med utövandet. Det är utifrån din skicklighet att presentera ditt arbete på ett överskådligt sätt som du förtjänar din rätt till utbildning, stipendier och utställningssammanhang. Ett system som byggts upp kring ett marknadstänkande med en tänkt klient. Det går inte att bortse ifrån att vissa sätt att arbeta på är lättare att presentera än andra, mer lättillgängliga och därmed också behändigare att ställa ut. I ett arbete som i lika hög grad är tänkt att presentera fotograins utvidgade fält som att undersöka hur en sådan utsaga vanligen skrivs kändes det relevant att ha en urvalsmodell.

Vår gemensamma syn på att alla har lika stor rätt till en plats valde vi att förlägga till en garanterad möjlighet att få presentera sig i en portfolio förutsatt att ansökningen kom i tid.

Vi trodde oss också genom en sådan formulering kunna begränsa en eventuell anstormning av verk och vi ville heller inte binda oss vid något löfte innan ett gemensamt beslut blivit fattat omkring hur vi skulle gå tillväga. Det hjälpte inte. Vi har ändå en anstormning av arbeten och den viktiga aspekten av att lämna över en del av makten och historieskrivandet till dem som själva valt att skriva in sig i den, nämligen den att man tillfälligt kan frånsäga sig en del av ansvaret för hur deltagandet ska se ut, har därför blivit en ännu mer temporär befrielse än vi hoppats. I skrivande stund har vi ännu inte funnit en rimlig lösning på hur vi skall kunna presentera allt utan att göra våld på varje del. Rummet som till en början verkade så enormt stort har krympt till en skrubb. Ett urval kommer därför att bli nödvändigt men det kommer så långt som möjligt att försöka göras utifrån andra premisser än att utesluta bidrag.

2007-03-07

Till min examensutställning på Göteborgs Konsthall har jag valt att bygga en jubileumslounge med anledning av att Högskolan för Fotografi fyller 25 år. Jag har, så långt det varit möjligt, bjudit in alla som utbildat sig, undervisat eller haft anknytning till skolan att låna ut material till mig. Min ursprungliga tanke har varit att presentera en historia om fotografi i en iscensatt miljö och låta den visa en så stor bredd som möjligt. Jag tänker mig att ett sådant arbete också väcker frågor om vad som händer när man ger sig själv tolkningsföreträde och hur man måste handskas med den makt som det innebär att ta kontroll över en berättelse eller handskas med någon annans arbete utifrån vissa förutsättningar. Att den typen av frihet som ett sådant tilltag innebär, inte går att koppla bort från det ansvarstagande den är förbunden med.

Ansökningstiden för att delta har nu löpt ut. Gensvaret har varit stort och jag är ett stort tack skyldig alla er som skickat in bidrag för att göra det här möjligt. Det är ett mycket omfattande material och ett väldigt fint utgångsläge jag fått att arbeta med. Jag kommer att ta kontakt med var och en av er som lämnat in en ansökan till mig under de närmaste dagarna.

Arbetet med jubileumsloungen kommer att ske i nära samarbete med tre andra studenter från skolan; Andreas Vesterlund, Pär Fridén och Hanna Lindgren. Vi ser på den här processen som ett pågående meningsutbyte snarare än en färdig produkt, där de samtal och val vi ställs inför under arbetets gång i lika hög grad är en del av verket som den färdigställda utställningen på konsthallen den 21:e april. Eftersom en del av meningen med det här arbetet är att driva frågeställningar om bland annat den konstnärliga frihetens inneboende begränsningar är det naturligtvis viktigt att det här förloppet i så stor utsträckning som möjligt sker öppet. Vårt arbete kommer därför att kontinuerligt redovisas på den här bloggen där det kommer att finnas möjlighet att komma med synpunkter.