Utställningen

Visst borde jag lagt upp utställningsbilden redan i söndags och alla mingelbilder från en storslagen vernissagefest. På en annan blogg beskrevs den som ’’att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp.’’ musikenligtjerry.blogspot.com. Jag är dock ingen van bloggskribent och sov i 14 timmar. På måndagen gjordes dock en fantastisk panoramabild av Petter Baggeryd på YFO och min vän Mateusz Pozar. För det är jag mycket tacksam och jag lägger upp en med nödvändighet förminskad version av den här till påsyn. För mingelbilder hänvisar jag så länge till www.monocultured.com.

För mig återstod under tisdagen prövningen med att också bli examinerad på det här arbetet, en konstig sak. Opponenterna som ansatte mig och mina tre medutställare på magisterprogrammet under hela gårdagen var Niclas Östlind, intendent Liljevalchs Konsthall och Henrik Andersson, konstnär och curator. För mig är den här typen av samtal omkring vad man haft för intentioner alltid förknippade med en viss nervositet, dels inför själva framträdandet men också av oro för att jag inte ska kunna redogöra för mina ståndpunkter på ett tydligt sätt utan att vara för aggressiv och utan att vara för vek. Stressen inför stundens allvar gör underliga saker med talförmågan. Den första frågan, om varför jag vill betrakta jubileumsloungen som ett verk i sig och inte en curatorisk uppgift var väntad men gjorde mig ändå osäker. Det är ju, precis som frågeställaren antydde, en flytande gräns med en liknande dagordning. Jag försökte igen redogöra för hur jag ser på skillnaden mellan de två uppdragen. Att jag som curator hade gått tillväga på ett annat sätt än vad som nu blivit resultatet. Att utställningen som verk betraktad blir mer av en installation med lånat material och att jag som konstnär har friheten att betrakta hela arbetet som en delar av verket; det första brevet, valet att arbeta i grupp, samtalen, den tillfälliga scenen, urvalsprocessen, våra många olika ställningstaganden och det dokumenterande efterarbetet. En process som nu efter öppningen av utställningen känns alltmer betydelsefull att ta ställning till presentationen av. Att sitta i ett samtal som gårdagens är en anspänning men för mig också en oerhört betydelsefull möjlighet att få synpunkter på det man gör. Våra opponenter var också väl förberedda och det var en njutning att lyssna på deras reflektioner omkring alla de fyra arbeten som nu presenteras i konsthallen. För övrigt blev jag rekommenderad godkänd.

Idag är det konstnärssamtal på konsthallen klockan 18 – 19.30. Mina klasskamrater och jag har fått tillfälle att tala om våra arbeten på plats. Det ska bli trevligt. Hoppas att många kommer och ställer frågor.