Verken har anlänt

Idag var den bästa dagen. I den entusiasmerande inledningsfasen av varje arbete är allt visioner och även spekulationer om hur man skulle kunna gå tillväga för att genomföra den idé man fått och som just då alltid känns ny och briljant. Den fasen av en arbetsprocess är alltid ganska medryckande och man griper tag i sin självpåtagna uppgift med en slags egensinnig dumhet. Detta utan att tänka på vad som skulle kunna fungera eller var problemen skulle kunna uppstå. Sedan kommer det andra ikapp. Små problem mer än stora gör att man lite grand tappar den där första, mer okomplicerade drivkraften. Att arbeta med en utställning blir ju mer tiden lider mer och mer ett ganska tungt slit med en hel del motstånd. Man börjar överge vad det var som man egentligen ville göra och längtar bara efter att bli klar så man kan få sova och glömma alltihop.

Det är tidspressen, som hur väl man än planerar ändå alltid hinner ifatt en, prestationsångesten över att det inte ska bli så bra som man först tänkt och oron över att det kanske inte ens var så bra tänkt överhuvudtaget. Det är också de rent praktiska fadäserna; teknik som sviker, ekonomi som inte finns, regler som man måste förhålla sig till, lösningar man inte ser.

I arbetet med jubileumsloungen var dagarna när jag samlade tre vänner omkring mig och lade fram ett förslag idel samtal, agiterande och intensiva samtal, om hur man tar sin plats, tar sig rätten att berätta en historia och om hur den makten också är ett ansvar. Vi talade om vem som har rätten att skriva in sig under en rubrik, vem som får uttrycka sig i konstens rum och om man kan göra det utan att först ha blivit utpekad och given ett slags mandat. Ur det växte en idé fram om hur vi ville att vår jubileumslounge skulle se ut och vem som skulle kunna få bli representerad i ett sådant sammanhang och framförallt om hur man skulle gå tillväga för att en sådan diskussion skulle bli synlig i själva processen. Sedan började arbetet med att få det att hända. När vi hade kommit så långt att arbetsprover strömmade in kändes det som om vi hade det roligaste uppdraget i världen. Allteftersom de alltför korta veckorna gick och sömnbrist, stress och oro brutit ner oss en smula satt vi så i en situation där minsta motstånd resulterade i nervös otålighet och misstro. Den senaste veckan har dessutom allt vi talade om kommit mer i skymundan än tidigare, blivit bortknuffat av mer akuta samtal om reella problem. Sponsorer som dragit sig ur, möbler som plötsligt inte finns att tillgå, något som var klart men som inte längre gäller och så oron, den ständiga oron, över allting. Något som varit betydligt mer påtagligt än vad jag tidigare varit med om eftersom det faktiskt är andras verk som vi har fått förtroendet att förvalta över. Visserligen med förbehållet att vi skulle ha fria händer eftersom vi ville underordna det vår idé om att göra det till ett verk i sig, men när man förlorat överblicken och därmed även övertygelsen man hade från början om huruvida det ens är möjligt, kändes det åliggandet plötsligt inte alls lika angenämt. Så vände det igen.

Det lyckorus jag hamnade i när en efter en kom vandrandes i solskenet mot konsthallen med sina bilder under armen sitter fortfarande i. Att stå där och se budbilarna komma körandes på uppfarten med små och stora omsorgsfullt inpackade paket och betrakta mina vänner bära in virke, tapetrullar, färg och redskap i en strid ström var mycket tillfredställande, kanske till och med fabulöst. Till och med nya möbler har blivit utlovade, kanske helt andra än de vi från början hade tänkt oss, men möbler.

Nu är det bara det roliga kvar. Problemen vi haft och som igår hotade hela vår ansats, känns nu, långt efter midnatt efter en lång arbetsdag, snarare omöjliga att inte finna lösningar på. Insikten om att det i varje paket finns lika mycket tankekraft, möda och vilja till att förmedla något som vi har lagt ner, oavsett om man varit verksam länge eller just har börjat, är väldigt helande. Under kvällens samtal med varandra har vi också börjat komma ihåg vad det var vi ville göra.